Janne Jönsson, född 1853

Det var år 1879 i juni månad som vi avseglade hemifrån med båten ”Tyko” och med ön Anholt i Kattegatt som mål. Vi skulle för första gången försöka vår fiskelycka där. Vinden var nordost och vädret var vackert. Det gick friskt undan med seglingen, och snart hade vi lagt Sundet med dess i sommargrönska klädda stränder bakomoss. I öster hade vi Kullen, som snart drog ned i sydost och minskade i omfång, så att vi inom kort bara såg det som en liten kulle över horisonten.

Dagen lider mot sitt slut, men just innan solen går ned får vi sikte på vårt mål vid horisonten. Fram på natten ankrade vi ”västanlands”, och följande dag satte vi våra garn sydväst om ön. Sedan detta var gjort, kryssade vi in till Anholt och ankrade vid västra sidan. Nästa morgon bar det åter ut till sjöss för att dra garnen. Vårnyfikenhet stod på helspänn. Skulle vi få någon fisk? Vi hade inte hoppats förgäves, ty så snart garnen blev synliga, visade det sig att det fanns gott om fisk. Storahärliga rödspättor och andra slag av fisk fröjdade våra ögon.

Det är så förfärligt tungt, säger den som halar in garnen. Vad kan det vara? Långt nere i vattnet skymtar något förfärligt stort, som skiftar i vitt och grått. Snart ärdet uppe i vattenytan. En stor rocka. Vad skall vi göra med den? Skaka den av garnet och låta den gå? Nej, den skall ombord. Fram med båtshaken. Med förenadeansträngningar fick vi den upp i båten. Det var en bjässe som hette duga. En meter i fyrkant och stjärten var dessutom en meter lång.

Vår fångst blev 100 tjog härliga rödspättor och 20 tjog tungor.

När garnen var inne, satte vi alla segel, vinden var sydsydost, varför vi lade båten bidevind för styrbords halsar in mot svenska sidan. När seglen blivit ordentligt satta och allt ordnat ombord, var det tid att tänka på magens behov. N. gör potatisen i ordning och gör upp eld i spisen. Sex stycken av de bästa rödspättorna utväljes till middag, rensas och är snart i kok. Det går bra med saltvatten både till pota­tisen och till spättorna. Det färska vattnet som vi hade med oss i ett träankare användes till kaffetåren. Så är det klart för en middag som smakade oss – vill jag lova. Den gick av stapeln på styrbordssidan av däcket, där vi slagit oss ned med fiskegrytan. Vi var alla överens om att det aldrig smakat så bra med fisk förr. Båten gjorde god fart, och ibland slog sjöstänket över och fyllde våra tallrikar. Men maten smakade i alla fall prima för våra hungriga magar.

Efter kaffet tog vi itu med att plocka fisken ur garnen, så att den skulle vara klar att säljas så snart vi nådde hamn. Vi stävade in mot Thylön, och vi tänkte oss kunna nå Halmstad nästa morgon, och vi anlände mycket riktigt dit tidigt på morgonen.

Det gällde nu att få köpare till fisken. Bud sändes upp till staden, och efter hand kom köparna. Fisken uppträddes på band i knippen, ett halvt tjog i varje. Priset var 50 till 75öre per knippe. Affärerna gick raskt undan, snart var fångsten såld, och vi kunde segla hem för att få våra garn torkade och lagade.

På femte dagen efter avfärden var vi åter i Råå, Nu gällde det för alla som kunde hjälpa till och hänga upp garnen. Sedan blev det kvinnornas tur att göra dem i ordning tillnästa tur.

Så var denna resa gjord. Det var som en lek en sommardag, men andra tider kom.

Mollerteckning

Garnen hängs på stötteräckor. Teckning av Lennart Möller.

 

 

 

 

 

 

 

<<Tillbaka