När Rååborna lärde hallänningarna att fiska

Vid 1800 talets mitt bedrevs det halländska fisket ofta helt i enlighet med vad den låga kusten och vädret tillät. Havsfiske var praktiskt taget obefintligt och folk saknade riktig sjövana. Båtarna var vanligen flatbottnade och inte alls lämpliga för fiske i öppen sjö. Fisket var föga lönsamt och bland utövarna rådde ofta ren fattigdom.

Större båtar och bättre redskap
Kunniga instruktörer efterlystes. Dåvarande landshövdingen Arnell inbjöd fiskare från Kullabygden men fick inte något gensvar. Ett fiskeribolag i Halmstad hittade faktiskt 1839 lämpliga fiskare från Blekinge, men dessa återvände redan efter ett år.

Från 1878 intensifierade Hushållningssällskapet sitt arbete med att finna lämpliga instruktörer. Man utlovade lån till inköp av större, däckade båtar, s.k. kvassar med sump (damm) där man kunde förvara fångsten levande, och för anskaffande av s.k. drivgarn. Vem kunde introducera dessa nyheter i Halland?

Rååbo tipsade
Sjökaptenen Gustav Magnusson, född och uppvuxen på Råå, hade redan 1881 öppnat en skeppshandel nere vid hamnen i Varberg. Han gav fiskerikommittén tips om fiskare på Råå, som skulle kunna vara lämpliga. Själv var Magnusson en kunnig fiskare och såg klart, att det halländska fisket låg betydligt efter det skånska. Han förordade modernare fiskemetoder och berättade om rååbornas fiske och fångsternas storlek. Han tog ombord fem eller sex sillgarn i sin 21 fots “Blå snipan” och seglade till Klåback, där garnen sattes “på nya sättet” – drivgarnsfiske. Ofta kunde han vända tillbaka med full last. Man det gick inte att övertyga yrkesbröderna i Varberg. “Rena slumpen” eller “bara tur” var deras kommentarer.
Magnusson lyckades däremot övertyga fiskeriintendenten F. Trybom om fördelarna med rååmetoderna och försäkrade att man från Råå skulle kunna få tag i lämpliga instruktörer. Trybom motionerade om att hushållningssällskapet fr.o.m. 1885 och tre år framåt skulle bevilja 2 000 kronor för två båtlag från Råå, ett till Halmstad och ett till Varberg. Dessutom skulle elever kunna anställas till en summa av 100 kr för var och en. Motionen bifölls, varefter en deputation sändes till Råå för att finna instruktörer med riktig utrustning.

Råå – Sveriges största fiskeläge
Det fanns gott om yrkesfiskare på Råå att välja bland. Råå var då Sveriges största fiskeläge med bortåt 300 fiskare och med 130 fiskebåtar, därav ett 30 tal s.k. kvassar med inbyggda sumpar. Dessa dominerade helt det svenska fisket från sydvästra delen av Östersjön, via Öresund och långt upp i Kattegatt i höjd med Onsala.
Fiskerikommittén lyckades övertala några Rååfiskare att bli instruktörer. Eftersom järnväg ej fanns på denna tid, kom man sjövägen. Den gaffelriggade slupen Lilly, som seglades av Magnus Jacobsson, anlände i april 1885 till Varberg. Den hade alla tre familjerna och deras bohag med ombord – Vid avfärden från Råå tvivlade åskådarna i hamnen på det riktiga i att flytta till Halland. Men å andra sidan gällde det ju bara tre år. Trodde man! Men så blev det inte. De blev Varbergsbor för gott.

Misstroende och motstånd
Varbergslaget bestod av tre familjer: Nils Holmström (bas för laget), Jöns Nilsson och Janne Steffen OlaussonDe tre fiskarna hade var sin egen båt. Redan från början möttes de av misstroende. Praktiskt taget hela första året måste de tre pionjärerna fiska ensamma med Holmströms kvass Tilda.
Men i september 1886, den månad då sillfisket alltid påbörjades, fick Rååfiskarna i sina drivgarn mer fisk än alla lagen från “Läjet” och Södra Näs fick tillsammans. Dessa fakta vände
hemmafiskarnas negativa inställning. De förstod snart att här var något nytt att satsa på.
Redan andra året åtföljdes rååborna av åtta båtar till fångstplatserna. Ända från Bohuslän kom det fiskare, som med egna ögon ville se och pröva nymodigheterna. Rååfiskarnas
yrkesskicklighet och metoder gav nu resultat.

Halmstadfiskare accepterade genast
Hushållningssällskapet hade fått fler bra instruktörer från Råånämligen Jöns Andersson-Gäck och Per Perssonvilka installerade sig i Halmstad, hyrde fastighet och uppförde en större redskapsbod. Båtarna förtöjdes norr om varvet. Familjerna fann sig väl till rätta bland de fiskare, sjöfolk och lotsar, som vid denna tid satte sin prägel på Söder i Halmstad. De förskonades från sådana störande uppträden som förekommit i Varberg.
Yrkesbröderna i Halmstad, Söndrum och Onsjö, i allt ett dussin fiskare, accepterade genast Rååbornas erfarenheter och metoder. Fisket utvecklades hastigt. Nog uppstod det diskussion, när tradition stod emot nymodigheter. Men Jöns Gäck och Per Persson kunde sina saker och övertygade därmed. Samarbetet med hemmafiskarna utvecklades gott.

(Källa:Glimtar från Rååfiskets storhetstid av Nils Pålsson)

<<Tillbaka