Tana räddar överlevande från S/S Admiral Clark

Jacob AUr befälhavaren och sjökaptenen Jacob Anderssons berättelse:

I juli månad 1916 avgick Tana från Cadiz i Spanien till New Orleans i Louisiana. Efter cirka 20 dagars vackert väder var vi komna till de Västindiska öarna och vädret började bli sämre. Den 16 och 17 augusti hade vi en mycket hård cyklonstorm. Då stormen lagt sig den 18:e på morgonen kunde vi fortsätta vår resa. Alla segel drog och fartyget gjorde bra fart. De följande dagarna hade vi mycket bra väder.

Den 23 augusti vid sjutiden på morgonen vaknade jag av att solen lyste genom ventilerna. Jag såg ut. Det var det härligaste väder man kunde tänka sig. En lätt passadbris krusade vattnet.

”Jag vilar en stund ännu” tänkte jag och la mig tillbaka mot kudden. Men efter en stund var det liksom en röst, som ropade i mitt inre: ”Res dig upp och gå upp på däck och se!” – ”Vad ska du se?” frågade jag mig själv. ”Du är hundratals mil från Cuba. Skär och grund finns inga och något fartyg har du inte sett på veckotal, vad ska du se?” Jag la mig åter till ro.

En kort stund därefter hördes emellertid rösten åter och ännu starkare än förut. Ja, det var som en basun hade ljudit i mitt inre. Då lydde jag med detsamma och gick upp på däck. Segelmakaren satt på akterluckan och sydde segel och förste styrman gick vakt på poopen. På min fråga ”Har ni sett något i dag?” fick jag ett nekande svar. Jag tyckte det var mycket egendomligt. Jag började söka längs horisonten, och där, två grader akter om tvärs, fick jag syn på ett litet, litet föremål. I långkikaren såg det ut som en flagga på en stång som svängde fram och åter. Förste styrman tyckte emellertid att det liknade en kustskonare, vars segel slog på grund av stiltje.

”Det är folk i nöd”, sa jag, ”kan inte vara något annat”, och gav order att vända. Allt eftersom vi närmade oss syntes det allt tydligare och tydligare. Det var sex män på en flotte. Den ene stod upp och svängde nämnda flagga, som egentligen utgjordes av 2:e styrmans skjorta, som var fastbunden på en bräda från flotten. Efter cirka 3 timmar var vi framme vid flotten. Jag ska aldrig glömma den synen. Flotten var en vanlig hamnflotte för målningsarbeten, cirka 9 fot lång och 4 fot bred. De sex männen var brända av sol och saltvatten så att de hade stora sår.

De sex männen var de enda överlevande av de 26 besättningsmännen på ångaren ”Admiral Clark” som den 16:e på kvällen gått ner med cyklonen. I sju dygn hade de suttit på flotten utan mat och vatten. Flera båtar hade de sett och för varje gång hade hoppet om räddning flammat upp men gäckats. Även ”Tana” hade ju gått förbi. Man kan förstå deras obeskrivliga glädje när de fick se fartyget vända. Sju dygn senare var Tana i hamn.

<<Tillbaka