Tonfiske i Öresund      

Tonfisket i Öresund bedrevs i huvudsak under tiden från slutet av 1940-talet fram till början av 1960-talet. Sedan mitten av 60-talet har endast enstaka tonfiskar siktats i Öresund. Under andra världskriget var fisket i Nordsjön ringa och därigenom kunde fiskbestånden öka kraftigt. Tonfisken blev skyddad från ett intensivt fiske vilket bidrog till att den fortsatte via Skagerack och Kattegatt upp i Öresund. På grund av den avtagande salthalten fortsatte den inte längre än till Ven. Intensivast var fisket i sundet mellan färjeleden och Lappegrunds fyrskepp, som låg i höjd med Sofiero.

Tonfisket bedrevs efter i huvudsak två modeller – spöfiske och fiske med tunna.

Vid spöfiske användes en stol som var förankrad i båtens för. Spöet satt fast i stolen genom dels en sele och dels ett rör för spöets nederdel. Rullen innehöll en speciallina på cirka 400 meter. I ändan av linan fästes först en tunn wire och därefter en tunn pianotråd i vars ände kroken satt. Kroken agnades med exempelvis makrill och sänktes ner i vattnet cirka fem meter. Linan sattes fast i relingen med en tunn tråd, som vid napp omedelbart gick av. För att locka till sig tonfisken kastades i lagom portioner agn av makrill, sill eller hornfisk.

Vid napp gällde det för båten att följa tonfisken för att begränsa längden på linan. Om mer än 300 meter av linan var ute blev friktionen mot vattnet så kraftig att det var risk för att linan brast. Fiskaren, som satt i stolen, försökte genom att veva in lina pumpa upp tonfisken sedan den gjort sin första rusning. Det förekom att fisken gjorde flera rusningar innan den blev så matt att den kunde vevas in till båten. Med en stor huggkrok säkrade man fisken som sedan med hjälp av rep och talja, som fästs i masten, kunde lyftas in på däck. Att bärga hem en tonfisk kunde ta mellan en halv timme och två timmar. För att undvika att andra båtar körde över linan så hissade man omedelbart vid napp en gul flagga med ett svart T – T för tuna eller tonfisk. Detta var en signal till andra båtar att hålla sig borta. Storleken på de fångade tonfiskarna varierade mellan 100 och 400 kg. När tonfisken bärgats in i båten byttes flaggan mot en flagga med en tonfisk.

Fiske med tunna gick till så att i stället för spö fästes linan i en tunna, som vid napp kastades ut i vattnet. Båten följde sedan tunnan, som efter viss tid togs in i båten. Därefter halades linan och fisken in. Till detta behövdes kraftiga armar och rejäla handskar för att skydda händerna.

<<Tillbaka