Wilhelm ”Toffel-Wille” Jönsson

Wilhelm Jönsson övertog 1927 det av fadern i början av 1900-talet startade toffelmakeriet. Toffelmakeriet, som hade sina lokaler på Rååvägen 14, upphörde i början av 70-talet.

Redan när ”Toffel-Wille” övertog verksamheten var en hel del toffelbottnar maskintillverkade vanligtvis i björk. Men till de vanliga svarta arbetstofflorna var bottnarna tillverkade av al, och allt arbete med dem utfördes från början till slut i verkstaden. Karl Andersson var mästaren som hanterade såg, yxa och de olika knivarna. Först sågades aleträet i kubbar som passade längden på den färdiga bottnen. Därefter tog arbetet vid huggkubben vid, där kubben klövs och bitarna yxades till ämnen för den blivande bottnen. Det avslutande arbetet företogs i en bänk där bottnen klämdes fast allteftersom Kalle med hjälp av de olika knivarna täljde bottnen till färdig form. När bottnen var färdig spikades ovanlädret på.

Toffelmakaren på Råå uppmärksammades vid flera tillfällen i både olika dagstidningar och veckotidningar. Även Sveriges Television gjorde ett reportage om toffelmakeriet. Denna publicitet medförde ett ökat antal brevbeställningar av tofflor, som levererades till kunderna mot postförskott.

”Toffel-Wille” hade ingen vare sig förmåga eller lust att se upp till någon för en fin titels skull. I den mån han gjorde skillnad på folk berodde det på hur han själv bemöttes. Vid ett tillfälle då butiken var full med kunder och väntetiden syntes för lång för en av de väntande damerna höll han på att alla fick vänta på sin tur. Han lät sig inte störas av att damen mer än lätt irriterad undrade om han inte visste vem hon var. Han bekände sin okunnighet och sitt ointresse av att bli upplyst om hennes samhällsställning. Detta föll naturligtvis inte i god jord hos henne men de övriga kunderna uttryckte sin uppskattning.

Även om den gode toffelmakaren höll på vad han tyckte var rätt så kunde han uppvisa en stor följsamhet mot en del kvinnliga kunder med önskan om små fötter. När storlek 38 var lagom stor men kunden tidigare aldrig hade behövt större än 37 löste Wille problemet på sitt sätt. Förebärande att något skulle rättas till tog han med sig tofflorna ut i verkstaden och ändrade siffran från 8 till 7. Så kunde damen glatt lämna toffelmakaren i trygg förvissning om att hon visst inte behövde storlek 38.

(Källa: Göran Jönssons artikel i Museitidningen 2005/1)

<<Tillbaka