På Råå lagrades stora mängder ål

I Skåne fanns bara två riktigt bra förvaringsplatser för ål. Den ena var Åhus och den andra var Råå men Råå ansågs vara den säkraste och bästa. En del av ålen skulle lagras upp till sju månader och därför var det naturligtvis nödvändigt att använda de absolut bästa lagringsplatserna.

För att kunna lagras måste ålen förvaras i färskvatten med någon tillsats av saltvatten. Lagringsplatsen måste alltså ha tillgång till både färskt och salt vatten. En annan förutsättning för att lyckas med förvaringen var att vattnet var i rörelse. En jämn ström skulle förnya vattnet i hyttefaten/sumparna. Förutsättningarna fanns på Råå eftersom Råå-åns mynning var hamnen.

Ålen var lika fet och välsmakande oavsett om man åt den när den fångats på hösten eller först längre fram på vårkanten trots att den inte matats under lagringstiden.

Ål lagrades i Råå hamn i vart fall redan på 1910-talet. 1925 började den stora köpenhamnsfirman Julius Eriksens Eftr., som fått kännedom om de utmärkta lagringsförhållandena, att lagra sin ål på Råå. Andra världskriget medförde stopp för ålexporten. Man ville att folkhushållet skulle tillförsäkras de betydande mängder fett som ålen representerade. Tidigare hade den mesta ålen exporterats till Danmark och Tyskland. Det var stora mängder ål som lagrades. Som mest fanns det cirka 50 hyttefat/ålsumpar i hamnen. Cirka 2 000 kg ål rymdes i varje hyttefat vilket innebar att det som mest förvarades cirka 100 000 kg ål. Under krigsåren ägdes 70 % av ålarna av Solidar, som köpt upp malmöfirman Anders Nilsson. Resten ägdes av helsingborgsföretagen Björk & Magnusson, Stadens Fiskhall och Reinhold Olsson samt malmöfirman A. Käck.

Idag är hyttefatens tid förbi.

<<Tillbaka